BOKSTAVLIGEN hela universum pratar om den norska serien Skam. Och när jag nu äntligen plöjt igenom första säsongen och upplevt den rollercoster of emotions it is förstår jag det till 110% för är totalt fast och hjälplöst förlorad. Behöver typ terapi? Att en serie om norska tonåringar känns så äkta och är så välspelad och vacker och bara HUGGER tag i en från första avsnittet är så konstigt och jag förstår ingenting utom att allt jag vill av livet nu är 1: Att vara tonåring igen 2: Att prata norska hela tiden och 3: Att slippa försöka tyda den norska textningen av säsong 2 på NRK och bara tacksamt få se den på SVT istället. HELST IGÅR. Update: Det är lugnt, jag kan nu norska flytande
Update 2: Säsong 3 är det finaste jag någonsin har sett.

 

Har du sett Skam? Du behöver göra det. SLÄPP ALLT ANNAT NU PÅ EN GÅNG.